Sömnlös i Seattle - Rikare på Budō, del 2
För en vecka sedan landade två medlemmar från Bujinkan Norrköping återigen på svensk mark efter en vecka i Seattle, USA. Det blev en fullspäckad resa fylld av träning, intryck, upplevelser och, inte minst, stärkt gemenskap inom vår art. Under en helg samlades utövare, främst från USA, för att ta del av Daishihan Isamu Shiraishi-senseis taijutsu och den kunskap han förvärvat genom sina studier under Soke Hatsumi Masaaki. I den andra delen reflekterar Ken Banh, Daishihan i Bujinkan Norrköping, över resan som helhet och de erfarenheter resan förde med sig.
Många beskriver Taikai-resor som något som sträcker sig långt bortom själva träningen. Hur upplevde du människorna ni mötte – både på och utanför Taikai – och vilken betydelse fick de mötena för resan?
Att resa till ett Taikai är alltid ett speciellt tillfälle, fyllt av förväntan, spänning och glädje över att under en helg helhjärtat få fördjupa sig i arten utan att något annat kommer emellan. Men ett Taikai handlar inte bara om den egna träningen. Det är också en möjlighet att återse gamla vänner och skapa nya bekantskaper.
Det som gjorde just denna resa extra speciell var dock det som pågick bakom kulisserna under förberedelserna. Att arrangera ett Taikai är inget man tar för givet. När dessutom en av de mest tongivande personerna bakom evenemanget några månader tidigare drabbades av en allvarlig sjukdom sattes alla rutiner och förberedelser på prov. Lyckligtvis återhämtade sig personen tillräckligt för att kunna närvara under lägret, även om personen inte kunde träna.
På många sätt blev det också en händelse som förde oss alla närmare varandra. Redan från den första dagen växte en stark gemenskap fram där deltagarna, tillsammans med Shiraishi-sensei, visade sin uppskattning för allt arbete personen hade lagt ner. Det skapade en stark känsla av gemenskap och samhörighet. Vi var trots allt många som hade samlats tack vare denna persons engagemang.
Den känslan genomsyrade hela Taikai. Utövare på alla nivåer, från Daishihan till nybörjare, tränade tillsammans, hjälpte varandra och försökte gemensamt förstå det Shiraishi-sensei förmedlade. På kvällarna samlades många spontant till middagar utöver den planerade banketten, ofta tillsammans med Shiraishi-sensei, oavsett hur länge man hade tränat. En av deltagarna hade exempelvis bara tränat i en månad men rest hela vägen från USA:s östkust.
Under vistelsen passade ni på att besöka flera kulturella och historiskt betydelsefulla platser, som Bruce och Brandon Lees gravar samt områden där Bruce rörde sig som ung. Hur påverkade dessa besök din helhetsupplevelse av resan bortom själva träningen?
Att Bruce Lee har präglat min egen resa inom martial arts är ingen hemlighet. Han var sannolikt den första kontakten jag som ung hade med allt som rörde kampkonst. När jag vandrade runt bland hyllorna i videobutiken och mina föräldrar lät mig hyra filmer som Game of Death, Enter the Dragon och flera andra, var jag fast.
För egen del blev det kanske lite extra speciellt eftersom Bruce Lee och hans familj hade sina rötter i södra Kina – samma region som jag själv härstammar från. Dessutom var han en pionjär i hur asiater porträtterades i den västerländska populärkulturen. Från att tidigare ofta ha reducerats till komiska bifigurer blev han en huvudperson med karisma, pondus och integritet. Det gjorde honom till en viktig förebild och inspirerade mig att söka mig till olika former av martial arts, särskilt eftersom jag växte upp i ett litet samhälle där jag ofta tillhörde en tydlig minoritet.
Att senare i vuxen ålder få vandra längs de gator där Bruce Lee formades under sina universitetsår och där grunden till Jeet Kune Do började ta form var därför en mycket speciell upplevelse. Inför resan hade vi läst på om hans tid i Seattle och upptäckte att han ofta besökte den kantonesiska restaurangen Tai Tung. Där sägs han alltid ha beställt samma maträtt och föredragit samma plats i restaurangen. Enligt restaurangens egen berättelse var det också där han började formulera de idéer och koncept som senare sammanställdes och publicerades som Tao of Jeet Kune Do.
När vi nu besökte restaurangen, som har funnits sedan 1935, fick vi förmånen att sitta vid exakt samma hörnbord där han brukade slå sig ner. Som en extra bonus fick jag också möjlighet att damma av min något rostiga kantonesiska när maten skulle beställas – ett språk jag numera sällan använder, bortsett från vardagliga samtal med min far.
Vilken betydelse hade Seattle – både staden och den omgivande naturen – för din upplevelse av resan, och tog du med dig något från dessa miljöer in i din budō?
USA är i sig ett fascinerande land där samhället, sett ur ett historiskt perspektiv, är relativt ungt samtidigt som naturen och landskapen bär på en betydligt äldre historia. Under resan hann vi besöka flera klassiska platser i centrala Seattle, men också miljöer som Snoqualmie Falls, ett vattenfall som har haft sin nuvarande form i omkring 12 000–15 000 år. Det visade sig dessutom vara en av inspelningsplatserna för TV-serien Twin Peaks, något Daniel uppmärksammade mig på redan innan resan.
Det som kanske framför allt stannade kvar hos mig var samspelet mellan det gamla och det nya. Seattle blev för mig en plats där modernt stadsliv och uråldrig natur möttes, ofta bara en kort resa från varandra. På många sätt påminner det mig om vår egen art. Vi förvaltar en tradition med gamla rötter, men den har aldrig varit statisk utan fortsätter att föras vidare och samtidigt utvecklas genom varje generation.
Den som haft förmånen att resa till Japan och träna för Hatsumi-sensei känner nog igen det synsättet. Varje år bjöd träningen på nya idéer, nya detaljer och nya perspektiv, men allt vilade samtidigt på samma fundament – distans, positionering och manipulering. Den metodiken känner jag igen även i min träning med Shiraishi-sensei. Det finns en stabil bas som först måste förankras innan man kan börja utforska vad som är möjligt. Om principer, tajming, linjering, struktur och balans inte fungerar från början blir allt som följer en kompensation för något som redan gått förlorat.
På samma sätt blev Seattle en påminnelse om att verklig utveckling inte handlar om att lämna det gamla bakom sig, utan om att låta en stabil bas ge utrymme för fortsatt förnyelse.
Shiraishi Taikai samlar Bujinkan-utövare från hela USA. Hur upplevde du kulturen och gemenskapen bland de amerikanska utövarna, och vad tog du med dig från den?
Det jag framför allt tar med mig från Taikai i Seattle var värmen och öppenheten hos deltagarna. Jag tror egentligen inte att det är något som är unikt för just Bujinkan-utövare i USA, utan att det också speglar en kultur där det känns naturligt att ta kontakt med människor man inte känner.
Vi som är födda och uppvuxna i Skandinavien har ofta ett lite större personligt avstånd till nya människor. Det handlar inte om att vi medvetet försöker undvika kontakt, utan snarare om att vi gärna söker oss till de personer vi redan känner, särskilt på större seminarier. Är man ny eller reser dit ensam är det lätt att hålla sig inom sin egen lilla grupp.
Den tröskeln upplevde jag som betydligt lägre i Seattle. Det spelade ingen roll om någon hade tränat i en månad eller i flera decennier – människor presenterade sig, bjöd in varandra att träna och tog sig tid att prata mellan passen. Fokus låg på det gemensamma intresset att träna och utvecklas tillsammans.
På sätt och vis tror jag också att det var nyttigt att vi bara var två svenskar och en finne på plats. Vi hade egentligen inget annat val än att kliva utanför vår egen bekvämlighetszon och anpassa oss till den öppna atmosfären. Det gjorde att vi tränade och umgicks med betydligt fler människor än vi kanske annars hade gjort, och det blev en påminnelse om hur mycket man kan lära sig genom nya möten när man packar väskorna och reser västerut till andra sidan jordklotet.
Det fick mig också att tänka på något som Shiraishi-sensei gör vid varje träning och varje Taikai. Oavsett hur många deltagare som är på plats tar han sig alltid tid att personligen gå fram och hälsa på var och en med ett handslag. Det är en liten gest, men den sätter tonen för hela träningen. Ingen lämnas utanför, och alla blir en del av gruppen redan från början. Jag tror att det är just sådana enkla handlingar som skapar en stark gemenskap, och det är en erfarenhet jag tar med mig hem. När vi sedan på söndagskvällen avslutade Taikai med middag tillsammans med Shiraishi-sensei och Taikai-organisatörerna på den japanska restaurangen Kazoku – som passande nog betyder "familj" – kändes det som om cirkeln var sluten.
Detta sammanfattar Kens tankar och reflektioner från Shiraishi Taikai 2026 i Seattle. Ken håller till vardags till i Bujinkan Norrköping där han instruerar på tisdagar och även är kontaktperson för föreningens vuxen- och ungdomsverksamhet. Mer om Bujinkan Norrköping kan ni läsa på deras hemsida www.bdn.se.