Sömnlös i Seattle - Rikare på Budō, del 1
Det har gått lite över en vecka sedan två medlemmar i Bujinkan Norrköping packade väskorna för att resa västerut till Shiraishi Taikai i Seattle. Lägret markerade det första någonsin som Daishihan Isamu Shiraishi-sensei höll på amerikansk mark. I en artikelserie på två delar kommer vi nu få ta del av lite tankar och reflektioner, både inom studerandet av arten men även allmänna känslan runtom lägret. Först ut börjar vi med Daniel Bodin, Daishihan i Bujinkan Norrköping, som summerar sina tankar.
Du har tränat för Shiraishi‑sensei under många år. Hur skulle du beskriva det som utmärker hans budō och sätt att undervisa?
Det som utmärker Shiraishi‑senseis budō är att det är ett sammanhängande system snarare än en samling tekniker. Han undervisar inte i “moment”, utan i hur kroppen organiseras i rörelse. Fotens riktning, ryggradens linje och handens funktion är alltid kopplade, och han återkommer till detta oavsett vilken form eller vilken kata han visar. Hans undervisning är lågmäld och stillsam, men samtidigt extremt precis. Han använder få ord, men varje ord är valt för att leda eleven mot en insikt snarare än en imitation. Det är ett budō där pedagogiken är lika viktig som tekniken, och där han tydligt visar att kampkonst inte är något som står vid sidan av livet, utan något som genomsyrar hur man arbetar, hur man förhåller sig till människor och hur man tar ansvar för sin egen utveckling. Hans sätt att undervisa är därför både tekniskt och mänskligt, och det är just den kombinationen som gör att hans budō fortsätter att växa i den som tränar för honom.
Vilka teman eller detaljer från årets Shiraishi Taikai i Seattle gjorde störst intryck på dig, och varför?
Det som gjorde starkast intryck under årets Taikai var hur Shiraishi‑sensei knöt ihop sina principer med den rörelsekvalitet som Hatsumi‑sensei alltid betonat. Han visade gång på gång att de första stegen i en teknik egentligen är hela tekniken. Hur man går in i rörelsen, hur foten placeras, hur kroppen “lyssnar” innan den agerar, allt detta blev centralt. Sabaki framstod inte som en metod för att undvika, utan som ett sätt att samla information. Timing blev inte en fråga om snabbhet, utan om avslappning och närvaro. Det var just den här kopplingen mellan subtila detaljer och stora principer som gjorde årets Taikai så tydlig och minnesvärd.
Var det någon teknik, övning eller princip som först verkade enkel men som visade sig innehålla betydligt fler lager när Shiraishi‑sensei förklarade eller demonstrerade den?
En av de övningar som först verkade banal men som visade sig innehålla betydligt fler lager var det första steget i en till synes enkel taihenrörelse. På ytan såg det ut som en vanlig förflyttning, men när Shiraishi‑sensei bröt ner den blev det tydligt att fotens riktning styr höften, att höften styr ryggradens linje, att ryggraden styr handens funktion och att handen i sin tur styr kontakten med motståndaren. Det som såg ut som ett steg åt sidan visade sig vara en hel karta över hur kroppen organiseras i budō. Det är typiskt för hans undervisning: det man tror sig förstå visar sig vara ett lager, och under det lagret finns ett till. Den typen av insikt är ofta det som gör att en enkel rörelse plötsligt öppnar sig och blir en hel princip.
Du har följt Shiraishi‑senseis undervisning under en längre tid. Finns det någon röd tråd eller återkommande princip som du tycker blir tydligare ju längre man tränar för honom?
Ju längre man tränar för Shiraishi‑sensei desto tydligare blir den röda tråden att struktur skapar frihet. Tekniker är sekundära, principer är primära. När strukturen är korrekt uppstår rörelsen naturligt, och när rörelsen är naturlig uppstår känslan av timing och kontakt utan att man behöver jaga den. Hans undervisning är inte linjär; den är cirkulär. Man återkommer till samma principer, men varje gång på en djupare nivå, som om man går runt ett berg och ser nya detaljer för varje varv. Det är just denna cirkulära pedagogik som gör att hans budō fortsätter att utvecklas i den som tränar för honom, även långt efter att man lämnat dojo för dagen.
Om du skulle beskriva en konkret detalj från seminariet – något litet i rörelse, timing, kamae eller känsla – som du tror många läsare skulle uppskatta att reflektera över i sin egen träning, vad skulle det vara?
En konkret detalj som många skulle uppskatta att reflektera över är hur Shiraishi‑sensei placerade foten innan han rörde händerna. Det var så subtilt att många missade det, men det förändrade hela tekniken. Foten landade inte för att flytta kroppen, utan för att informera ryggraden. Ryggraden justerade handen, handen justerade kontakten och kontakten justerade timingen. Det är en liten sak, nästan obetydlig vid första anblick, men den förändrar allt. Den typen av detalj är ett perfekt exempel på Shiraishi‑senseis budō: det lilla som öppnar det stora, det enkla som avslöjar det komplexa, och det subtila som visar vägen till det djupa. Det är en sådan detalj som kan följa en tränande i många år och fortsätta ge nya insikter.
Detta sammanfattar Daniels tankar och reflektioner från Shiraishi Taikai 2026 i Seattle. Daniel håller till vardags till i Bujinkan Norrköping där han instruerar på söndagar och även är huvudinstruktör för föreningen. Mer om Bujinkan Norrköping kan ni läsa på deras hemsida www.bdn.se.