Reflektioner från Japan - Pertti Ruha
Pertti Ruha här tillsammans med Norio Sakasai-sensei efter en träning i Honbu Dojo 2026.
I mars 2026 genomförde en av Bujinkans mest långvariga utövare av arten i Sverige, Pertti Ruha, sin första av tre planerade resor under 2026. Pertti började sin träning i Bujinkan så tidigt som på 1970-talet och grundade det som idag är Bujinkan Iwato Dojo Vänersborg året 1979, Sveriges äldsta aktiva Bujinkan Dojo. 1986 reste han för första gången till Japan. Sedan dess har han rest otaliga gånger dit och är nu mitt i planeringen inför resa nummer två för 2026.
Du har studerat arten nu i fem decennier, vad är det som har drivit dig till att fortsätta?
Ju längre man tränar, desto tydligare blir det hur lite man egentligen kan. Det är nog det som har hållit mig kvar i nästan fem decennier.
I början var det mycket fascination kring mystiken, teknikerna, kata och de nio skolorna inom Bujinkan. Det fanns alltid något nytt att upptäcka – nya rörelser, nya vapen, nya sätt att förstå traditionerna. Men med åren har mitt fokus förändrats.
Idag handlar det mindre om att samla tekniker och kata och mer om att förstå rörelse, timing och det som Hatsumi-sensei kallade muto – ett tillstånd där man inte längre är låst vid form eller teknik.
Det intressanta är att cirkeln nästan sluts där. Man börjar med att vilja lära sig “hemliga tekniker”, men efter många år inser man att det egentligen handlar om något väldigt enkelt och väldigt mänskligt: balans, kroppsmedvetenhet, anpassning och förmågan att röra sig naturligt i livet. Och kanske är det just därför det aldrig tar slut. Ju längre man går, desto större blir horisonten.
Under dessa årtionden har du gjort otaliga resor till Japan för att fortsätta dina studier i arten. Vad är det som motiverar dig till att fortsätta resandet?
Det som fortsätter att dra mig till Japan är egentligen samma sak som har hållit mig kvar i träningen så länge – den vidgade horisonten. Ju mer man fördjupar sig, desto tydligare blir det att Bujinkan budō inte bara handlar om teknik eller kamp. Det handlar också om människan, om närvaro, perspektiv och hur man förhåller sig till livet.
Sedan ungefär femton år tillbaka har jag även studerat Shinnyo–buddhism, som är en modern gren av Shingon–buddhismen för lekmän, med inslag av shugendō och japansk schamanistisk tradition. Under min senaste resa till Japan blev jag förordnad som präst och dharma–lärare, eller kyōshi–ho som det heter på japanska.
Utåt sett kan budō och buddhism verka som två helt olika vägar. Den ena förknippas med kamp och rörelse, den andra med stillhet och andlig praktik. Men genom åren har jag gång på gång upplevt att de egentligen pekar mot samma horisont. Buddismen har lärt mig att förstå budō och omvänt har budō lärt mig att nå djupare insikter om buddismen. Båda handlar ytterst om att förstå sig själv, möta känslor och ego, utveckla närvaro och lära sig röra sig genom livet med större klarhet och medkänsla.
Därför känns resorna till Japan fortfarande levande och viktiga för mig. Det är inte bara resor för att “lära sig mer teknik”, utan också för att sitta på tåget till Noda igen, höra språket runt omkring sig och kliva in i Honbu dōjō med känslan av att fortfarande vara elev.
Nu när du förvisso mitt i planeringen för nästa resa, men fanns det några intressanta reflektioner och tankar som du fick från den senaste resan?
Jag brukar skämta om att jag nästan glömmer den senaste resan redan på planet hem, eftersom jag då redan sitter och planerar nästa. Men samtidigt finns det alltid några saker som stannar kvar lite djupare.
Under den senaste resan gjorde nog Sakasai-shihan:s tankar om Hatsumi-ryu budō och muto dori starkast intryck på mig. Han beskrev en väldigt tydlig utvecklingsväg: först kihon, sedan ōyō henka, och därefter muto dori. Man kan inte hoppa över stegen eller ta genvägar. Varje del måste få mogna i sin egen takt. Det fick mig att tänka tillbaka på min allra första resa till Japan 1986. Då sa Ishizuka-sensei till mig att de första två–tre åren borde ägnas åt tsuki, keri och uke – alltså slag, sparkar och grundläggande pareringar. Men jag var ung, full av ego och hade svart bälte i karate, så jag tänkte ungefär: “…det där behöver inte jag… jag kan det redan”. När jag tänker tillbaka på det idag skrattar jag – och skäms lite inombords samtidigt.
För med åren har jag förstått hur mycket som faktiskt låg gömt i det där grundläggande. Bara en sådan sak som skillnaden mellan fudō ken och det som inom karate ofta kallas seiken – en “vanlig knytnäve” – rymmer mycket mer än jag kunde se då.
Jag tror att det är en av de största lärdomarna efter alla dessa år: det man först tycker verkar enkelt är ofta det djupaste. Och att ibland måste man träna i flera decennier innan man ens börjar förstå grunderna på riktigt.
Finns det några andra minnen från dina tidigare resor som lämnat starka avtryck än idag?
Då får jag nästan gräva arkeologiskt i minnet. Det har blivit många resor och många upplevelser genom åren.
Första mötet med Hatsumi-sensei minns jag väldigt tydligt. Vi tränade hanbōjutsu och jag var så nervös att jag lyckades slå mig själv med staven under träningen. Hatsumi-sensei såg det och fick hela dōjōn att skratta. Men det var aldrig ett skratt åt mig, utan snarare ett varmt skratt med mig. Det lättade faktiskt upp situationen väldigt mycket. Samtidigt har jag alltid haft en väldigt djup respekt för Hatsumi-sensei. Jag har till exempel aldrig tagit de där traditionella bilderna där man står bredvid honom framför kamidana. För mig har relationen alltid handlat mer om träningen och lärandet än om att samla symboliska ögonblick.
Ett annat starkt minne är när jag blev uppkallad för att göra sakki–testet trots att jag bara hade 2 dan. Hatsumi-sensei pratade länge innan testet, men det fanns ingen tolk i dōjōn just då, så jag förstod inte ett ord av vad han sa. Det gjorde nog situationen ännu mer surrealistisk. Själva testet slutade med att han slog mig med den mjuka staven så hårt att den först träffade huvudet, böjde sig och sedan även slog mig på näsan. I stunden var det nog mest chockartat, men idag kan jag bara skratta åt det. Kanske försökte han banka lite ego ur mig. Och om jag ska vara ärlig så behövde jag nog det. Många av de starkaste minnena från Japan handlar egentligen om just det – att gång på gång bli påmind om hur mycket det fortfarande finns kvar att förstå.
Jag gjorde testet igen 1989 och klarade det. Idag kan jag uppskatta att jag inte klarade det första gången. Det blev en viktig påminnelse om att budō inte handlar om grad eller titel, utan om mognad och timing. Jag har nummer 36 i hans logg–bok så det var inte så många som hade mer än 5 dan vid den tiden.
Sist men inte minst, du firade 65 år förra året och fyller snart 66, men det verkar inte som att du har några planer på att sakta ner?
Nej, egentligen inte. Däremot har träningen förändrats med åren. När man är yngre handlar mycket om att göra mer, träna hårdare och pressa kroppen. Med tiden blir det istället viktigare att träna smartare och djupare. Idag är jag nog mindre intresserad av att “bevisa” något och mer intresserad av att förstå rörelse, balans och det som händer mellan teknikerna.
Jag tror också att Bujinkan budō har hjälpt mig att hålla både kropp och sinne igång. Träningen handlar inte bara om kampkonst, utan om att fortsätta vara nyfiken. Och så länge nyfikenheten finns kvar känner jag egentligen inget behov av att sakta ner. Sedan får man förstås acceptera att kroppen förändras. Man kanske inte gör saker på samma sätt som när man var 25, men samtidigt har jag en annan typ av erfarenhet och lugn idag som jag inte hade då. Faktum är att jag ibland tycker synd om mitt yngre jag. Han trodde att budō handlade om teknik och fysisk förmåga. Idag börjar jag ana att det snarare handlar om att skala bort sådant man inte behöver.
Så nej – jag har nog inga planer på att sluta. Ju äldre man blir, desto mindre handlar det om att nå fram till något. Istället börjar man uppskatta själva vandringen. Och kanske är det där den verkliga träningen börjar.
Även om Bujinkan Iwato Dojo Vänersborg har titeln som Sveriges äldsta aktiva föreningar, så är det inget som syns på deltagarna. Föreningen har satsat starkt på föryngring och förnyelse med att driva träning för barn under namnet Ninjaskolan. Träningen leds av en av Perttis elever och grupperna är idag helt fulla med ett flertal barn på kölista inför höstterminen 2026. För mer information om hur ni hittar till dojon eller är nyfikna på träning till er själva eller era barn, besök deras hemsida på ninjutsu.se.